Drömmaren

Jag kan prata i flera timmar med dig och du kan få mig att skratta på flera olika sätt, så inse det. Jag är förtrollad av ditt leende, jag antar att det tog ett tag innan jag såg det. Detta var något, men han är min vän, det är inget. Jag hoppas att du känner som jag känner för att detta kan bli något riktigt.
Det är något med dig, din stil, din röst, dina åsikter, det goda, dåliga och fula sidor också som gör dig fängslande. Jag vill ha det, ge mig det, jag kommer vara försiktig med dig så ge mig det. Jag kan fortfarande inte säga det, nej, jag kan inte säga att jag är förälskad. Nu när jag inte är ensam, med dig är jag hel. Jag säger nu att du har mig på riktigt, jag kan inte hjälpa det.

Player Vs Player

Hur vet man om man kan lita på en främling? Man kan nog inte det, så man är på vakt hela tiden och lyssnar nog på vad främlingen säger och gör.

Är man godtrogen om man litar på någon så lätt? Jag tror inte att man är naiv bara för att man litar på någon, bara dum.

Jag tror att man kan genomskåda personens personlighetsbluff, genom att bara titta i ögonen. Dem mest finaste grönblåa ögon jag någonsin har sett va fängslande och förtrollande. Jag kände hur jag försvann i hans ögon. Känner mig extremt dum som föll för något sådant. Det var mer ytligt när vi umgicks. Det gjorde ont, men tänkte inte mer på det och njöt av stunden jag fick.

Orkar inte att berätta vad som pågår i mitt huvud. Jag tänker för mycket, kanske bäst att hålla det för mig själv och fortsätta som inget tills jag blir galen en dag.

Minnesraderare skulle ha varit tillhands för att kunna glömma sina känslor, men vad är det för vits om man inte vet om att man kan känna smärta? Man gör saker för att kunna känna något. Allt har en betydelse.

Man tror att om man gör något så litet inte har någon mening i livet, men om man väljer att göra något litet än att t.ex. råna någon så har man gjort det valet själv och det räknas som en mening i livet.

2 i 1

Har funderat på vad jag kan skriva och jag har idéer, men är inte säker på hur andra ser det som, är det bara babbel eller något som man faktiskt bryr sig om?

Jämföra religioner är något jag har diskuterat mycket om och det har alltid slutat med att jag hatar män :P Jag orkar inte att gå in på det igen så jag bryter ämne.

Förhållanden

Familj. Människor som man ser upp till, som har delvis format dig till den du är idag, människor som man litar på, som ställer upp, är där för en, om man har tur har man allt som man behöver.

Nära vänner. Dem har alltid varit där, det finns en så stark bond att dem kan tillhöra familjen. Vänner för livet.

Vänner. Det är ungefär samma sak, fast det finns en gräns med vänner. Man kan inte lita på att vänner alltid är där för en eller ens bryr sig, självklart är det då inte några bra vänner. Man vet aldrig när vänner kan förvåna en och lämna en i sticket.

Kompisar. Människor man umgås med ibland, inget seriöst, mest bara för skoj.

Make/Fru. Man har skrivit på ett kontrakt om att leva i harmoni tills den andre dör, men det gör ju inte många längre. Varför? Det är antingen, trött på personen, upptäcker att man vill göra något av livet utan att bekymra sig om något, vill expandera samlagsförhållandet, ekonomiska skäl, familjedrama.

Pojkvän/Flickvän. Vad kan jag säga om det? Sexuellt förhållande med starka känslor. Man byter partner så ofta så att jag börjar tro att kärlek inte existerar.

Främlingar. Okända människor man inte lägger märke till förrän man själv vill bli upptäckt.

Rivaler/Ovänner/Förstår ej på. Människor man vet att dem finns till fast man umgås inte eller pratar med.

I alla sorters förhållanden finns någon känsla som kan ses som kärlek, för att om det finns hat finns också kärlek.

Jag har en teori om att kärlek inte existerar, att det bara är en påhittad grej för att få någons förtroende. Att vara generös, snäll, allmänt trevlig kan misstolkas som kärlek.

Om kärlek är en känsla, försvinner då inte känslor någon gång?

Lillevakrababbel

Jag har inte hört så mycket babbel i mitt liv! Min kära syster Eva berättar lite om sitt liv. Hon säger att hon var supernörden och såklart så hatar man att höra att man är söt hela tiden men..
Så här har jag alltid sett henne som:

• partypinglan, ända sen hon gick i högstadiet
• populär bland människor
• social
• rolig
• smart
• sexig, när hon vill vara det

och så är hon den ordentliga pryda dottern i familjen?? Våra föräldrar ser Eva såklart som den duktiga för att hon går i skolan och att hon gör det stabilt för sig själv, hon har en säker framtid.

Så säger hon en massa babbel om att man glömmer bort henne lätt. Det är bull! Hon vet mycket väl att man alltid kommer ihåg henne, hon är så populär bland folk för att hon gör en väldig varmt intryck. Det kan också vara så att hon ser ut som en liten flicka, hon är kort och ser mycket yngre än vad hon är. Jag skulle faktiskt vilja ge upp min längd för att se yngre ut, och det är många som vill gör allt för att se yngre ut.

Vill lägga till att hon dricker alldeles för mycket alkohol! Inte bra för henne att dricka varje helg, men om hon pallar med skolan, så skadar det väl inte?

Själsfrände

Om alla fortfarande var nakna, hur vet man då vem som är snygg? Hur vet man om man är attraktiv om mysteriet om den nakna kroppen är borta? Ska man gå efter känsla? Ska man börja bli kär i personen inuti först?

Männsiskor har alltid haft svar på frågorna, men måste det vara rätt för det låter vettigt?

Hur kommer det sig att man ibland förlorar sig själv i spelet? Vill man inte ha intriger, romans eller någon som bryr sig? Varför är det skoj att leka med elden? Det slutar oftast med att man har fått sjukdomar eller om man har tur, ett krossat hjärta. Blir det inte jobbigt att fly från verkligheten? Kan man dricka bort sina sorger?

Det är skönt att veta att man har någon som lyssnar. Någon som stannar med en när man har det jobbigt.

Små Vita Lögner

Hur kommer det sig att man automatiskt säger nej när man blir tillfrågad om dem har sex?
Är det så att man skäms?
Nu för tiden, är det en hemsk synd att ha sex?
Varför ljuger man till någon rakt i ansikten om något som man inte bryr sig om?
Är det värre att ljuga eller ha sex?

När är det lämpligt att ha sex?
När vet man när man är redo eller är man bara kåt?
Det är vanligt att man blandar ihop lust och mogenhet.

Ormen

Hur vet man när en vän är en vän?

• Man är pålitlig
• Man är snäll
• Man är trogen
• Man kan prata om vad som helst
• Man försöker ge råd
• Man lyssnar

Äsch listan är lång, men detta är ungefär bas regler.

Jag kan säga att en som jag trodde var en ny kompis inte va en utmärkt vän. Men alla behöver inte gilla mig, fast det betyder inte att man kan snacka skit om mig när den personen inte känner mig, och särskilt efter en spårvagnsresa hemåt tillsammans. Ormen har varit väldigt aktiv på sistone, han har inte bara varit efter mig, han är efter en gammal vän till honom. Man kan inte missförstå situationen. Han har slaktat sin egen vän för att han vill ha hans väns flickvän. På en skala, hur elakt är det? Han börjar att vara vänlig med flickvännen och vinner hennes förtroende. Sedan börjar Ormen säga otrevliga saker om sin vän. Visst tror hon inte på Ormen, hon litar fullständigt på sin älskling. Men vad kan man säga? Detta är en hemsk triangeldrama. Nästan som en dålig såpa. Hur kan detta sluta?

Fortsättning följer.

Kalla Fötter

Jag har haft det lite jobbigt med att tyda mina känslor. Jag vaknade bara upp en dag och kände mig konstig och undrade hur det skulle vara Fru Dunfjäder. Är detta vad man kallar kalla fötter? Vad är det för tankar? Jag har valt honom och bestämmt mig för att han ska vara den enda för mig. Fast ändå finns det något annat som gnager mig.Han har en väldig tydlig utstrålning om att han är inte en en tjejs kille eller den mest ärligaste och han är en av dem lataste personer som jag har träffat.

Är detta bara undanflykter? Vill jag inte gifta mig med honom eller överhuvudtaget?

Jag har ju bestämmt mig, men det finns ett men! Är det vist att gifta sig när man har tveksamma tankar? Kan man ta det senare tro?

Nej, va dumt! Jag har valt honom och jag bryr mig inte om han är den värsta killen jag någonsin har hört talats om, han matchar mig, jag tror att han är skapad för mig. Jag gör honom till en bättre människa, om jag ändå kunde säga att han gör mig till en bättre människa... fast han tar fram en sida som jag inte har sett förut eller vågat uttrycka. Han låter mig visa min arga sida, och det är lugnande.

Räcker detta vi har i längden? Det jag ser det så kommer jag ge Dunfjäder en tidig död. Hans blodtryck är inte säker med mig. 20 år senare får han mitt under sexet hjärtattack. Eller att han har sex med en tjej (utan att fråga om jag vill vara med!!) och jag blir helt galen och gör något som jag förmodligen ångrar senare. Kan jag fortsätta leva utan honom?